Också en Broxviksroman

 

I familjetidskriften "Hemmet" publiceras en lånebiblioteksroman från Carl XI:s tid, kallad "Broxviks familjedramer, två sekler av ett herresätes historia". Om man får tro på autenticiteten av en i faksimil återgiven förbannelseakt – för vilken dock författaren ej uppger någon källskrift – skulle en gammal förbannelse vila över Broxvik.

Historien framställs i korthet sålunda:

Vid berörda tidpunkt – 1670-talet – ägdes Boxvik av en friherre Hans Ulfsparre, en ädling "utan fruktan och tadel", tapper krigare och en av konungens gunstlingar. Denne Ulfsparre hade – till sin olycka – en barndomsväninna, en Anna Katarina Gärffeldt, dotter till krigsrådet Gärffeldt, och vänskapen dem emellan hade å hennes sida övergått till en passionerad kärlek, som dock icke av Ulfsparre besvarades. Den unga flickan, som tyckes ha varit en på en gång lidelsefull och kallt beräknande karaktär, tog då sitt parti och gifte sig efter sin faders önskan med en utlevad gubbe, regeringsrådet Rehnsköld, samt efter dennes snart inträffade frånfälle med Erik Drake, herre till Göberg, som sedan många år tillbaka älskat henne och en gång förut tillbjudit henne sin hand.

Hennes äktenskap med Drake, som beskrivs såsom "nobel i hela sitt väsen och en ädling i varje tum", tycktes till en början arta sig rätt lyckligt och en dotter – Margareta – föddes, som lovade att bli sin moders like i skönhet.

Olyckan ville emellertid, att Ulfsparre, som under tiden gift sig och blivit änkling, ånyo kom i hennes väg. Den aldrig fullt slocknade kärleken till honom tändes på nytt hos fru Anna Katarina samt växte till en förtärande brand. Ulfsparre, som tyckes ha varit en riktig Josef, lät emellertid icke heller nu snärja sig i den intriganta kvinnans garn, men råkade nu i stället förälska sig i hennes nu fullvuxna dotter, friade och fick hennes ja. Deras kärleksförhållanden upptäcktes emellertid genast av fru Annas svartsjuka ögon, en förklaring följde, varvid Ulfsparre formligen anhöll om Margaretas hand, och uttalade sin önskan att få framställa denna anhållan även till Margaretas far, herr Erik Drake.

Från denna stund var kärleken hos fru Anna förvandlad till det vildaste hat och hämndlystnad. Hon svor en dyr ed att förr döda sin dotter än tillåta hennes förening med Ulfsparre. Men först och sist ville hon hava hämnd på honom, den förmätne, som vågat försmå hennes brottsliga kärlek.

För detta ändamål funderade den demoniska kvinnan ut en djävulsk plan. Hon inbillade nämligen sin man, att hans vän Ulfsparre gjort henne otillständiga anbud och velat locka henne till otrohet. Föliden blev naturligtvis en utmaning. Förgäves sökte Ulfsparre få tillfälle att förklara och försvara sig; förblindad av raseri mot den, som han säkert trodde, trolöse vännen och förföraren nekade Drake hårdnackat att lyssna till honom. Duellen ägde rum med de historiskt ryktbare männen Johan Gyllenstjerna och Rutger von Ascheberg som sekundanter. Ulfsparre, som ej kunde förmå sig att skjuta på sin älskades fader, vände bort huvudet och avsköt mekaniskt sin pistol utan att sikta. Träffad mitt i hjärtat, föll Erik Drake död till marken.

Detta oavsiktliga mord reste en oöverstiglig mur mellan de båda älskade. Den unga flickan träffades vid faderns bår av blodstörtning och var två dagar därefter död. Ulfsparre rymde omedelbart efter duellen på sekundanternas inrådan till utlandet. Härmed var dock icke den demoniska kvinnans hämndlystnad släckt. Då hon fick höra, att Gyllenstjerna och Ascheberg sökte hos konungen utverka den landsflyktiges benådning, vände hon sig å sin sida till den förre och fordrade dödsstraff för sin mans mördare. Detta oaktat blev han emellertid, tack vare Gyllenstjernas inflytande, vid konungens kröning benådad.

Då, berättar krönikan, fru Anna fick underrättelse härom, utslungade hon den hemskaste förbannelse, icke blott över Ulfsparre utan även över Broxvik och Broxviks blivande ägare i all framtid. Denna förbannelse, som hon senare skriftligen uppsatte för att tillställas Hans Ulfsparre, när han återvände till Broxvik, var av följande gräsliga lydelse:

"Högvälborne friherre Hans Ulfsparre af Broxvik från översten och kommendanten i Tykoczin, generalmajoren, vice guvernören i Pommern, häradshövdingen i Norra och Södra Vedbo, ädle och välbördige herr Erik Drakes af Hagelsrum efterleverska, Anna Catharina Gärffelt, detta:

Över er och ert hus vill jag härmed ha uttalat en evig och för alltid fortlevande förbannelse. Förbannad vare icke blott Ni, utan och allt det eder hör till, såväl nu som och i det tillkommande! Aldrig skall efter detta någon lycka dröja vid er och ert hus! Förbannad vare själva den mark, den Ni uppepå trampar, förbannad uti all tid Broxvik med alla dess blivande ägare! Aldrig skall lyckan blomstra på dess mark! Aldrig må kärlek och lycka der finna bo vid sidan av varandra. För kärlek skall lyckan fly – för lyckan kärlek. Strid och split skola förfölja Broxviks ägare genom seklerna, och brott skall föda brott. Ingen ånger, inga böner, inga tårar skola någonsin i tiden äga kraft att denna förbannelse avvända, den skall susa genom Broxviks skogar och dalar, svepa utöver dess ängar och gro uti dess mark. Under tyngden af denna förbannelse skola dess ägare framleva glädjelösa dagar i ett hemlighetsfullt mörker, det der aldrig i evighet skingras, följandes dem till graven, samt döljande deras levnadssaga för all kommande tids släkter.

Skrivet Göberg Simon-Juda dag (den 28 oktober) anno 1676.

Anna Catharina Gärffelt,
s. Eric Drakes änka,
(Eric Drakes sigill.)"

Sägnen vill veta, att fru Anna Drake med sitt blod blandat bläcket i namnunderskriften, förmodligen för att giva kraft åt sin förbannelse.